Få ädelstenar har en så bra ursprungshistoria. År 1893 undersökte kemisten Henri Moissan stenprover från en meteoritkrater i Arizona när han hittade små, gnistrande kristaller. Han var övertygad om att han hittat diamanter — diamanter från rymden, inte mindre. Det hade han inte. År senare identifierade forskare dem som kiselkarbid, och mineralet döptes till moissanit till hans ära. Moissan själv fick för övrigt Nobelpriset i kemi 1906, så det är svårt att kalla förväxlingen ett misslyckande.
Naturlig moissanit är nästan otroligt sällsynt, så den moissanit som gnistrar i dagens smycken odlas i laboratorium — vetenskapen gör det geologin inte brydde sig om. Under det senaste decenniet har den i det tysta tagit över förlovningsringar, tennisarmband, örhängen och i stort sett allt som fångar ljuset.
Jämförelserna med diamanten är oundvikliga, och moissanit drar sig inte undan dem. Med 9,25 på Mohs skala är den tålig nog att klara vardagen utan problem. Dess brytningsindex överträffar till och med diamantens — vilket betyder mer eld, mer gnistrande, ibland nästan teatraliskt.
Bredvid den ser cubic zirconia ut som den ersättare den är. Cubic zirconia repas, blir grumlig och matt; moissanit fortsätter helt enkelt att stråla år efter år.
Och så har vi samvetet. Med växande oro över gruvdriftens miljöpåverkan och konfliktdiamanter erbjuder moissanit en tydligare, mildare berättelse — lyx du inte behöver tänka två gånger på.
Briljant, tålig, etisk och uppfriskande prisvärd: moissanit ger diamantens romantik — utan notan som traditionellt följer med.
Njut av denna vackra resa med VANSTELLA :)
Med vänliga hälsningar,
X. B
